Vad betyder "Listen to the Science"? Hur gör man?

"Listen to the Science" säger Greta Thunberg när hon adresserar makthavare och vanliga medborgare. "Don't listen to me!". Jag tror mig förstå varför hon uttrycker sig på det viset samtidigt som jag ser att det är djupt problematiskt. Låt mig förklara vad jag menar.

Det handlar om den subjektiva aspekten i all vetenskap. Det handlar om tolkning. När jag lyssnar på Greta vill jag veta hur HON tolkar den extremt komplexa bild som klimatvetenskapen presenterar. Jag vill också veta hur IPCC gör när de väger samman sina olika sannolikhetsbedömningar av otaliga studier där forskare försökt extrapolera det vi vet om klimatet idag in i framtiden. Jag antar att Greta menar IPCC när hon säger "Science" men det framgår inte tydligt. Det låter mer som att hon pratar om en klar och entydig "Sanning" som en samlad forskarkår pekar på. Lite som att sanningen om klimatförändringarna är en platonsk idé bortom all förändring och bortom bristerna och skevheterna i vårt mänskliga förstånd. Det låter lite som att hon vill att vi skall lyssna på Guds röst. Jag tolkar hennes retorik som att hon ser sig själv som en sorts nutida profet. Och det är djupt problematiskt. Hennes slutsatser om vad våra politiker måste göra för att undvika framtida katastrofer är med största sannolikhet riktiga. Problemet är att hennes sätt att kommunicera gör att polariseringen ökar. Jag säger inte att det är Greta Thunbergs fel att så många människor stödjer politiker som Donald Trump. Min tolkning är att både Greta och Trump är symtom på en ökad polarisering i samhället. 

Men tro mig när jag säger att också jag ibland kan önska att det fanns ett orakel som kunde kanalisera Guds allvetande röst. Gärna modell oraklet i Delphi med mycket mystik och rökelse. Det är inte bara när det handlar om kollektiva problem jag kan önska mig en sådan allvetande röst utan också när jag letar efter lösningar på mina små personliga problem. 

Som jag ser det kan vetenskapen inte svara på en enda av våra angelägna frågor. Det är inte heller vetenskapens uppgift. Vetenskapens uppgift är att samla fakta men våra frågor handlar sällan om fakta utom om vad ett visst faktaurval betyder, vad de har för mening och värde. Ingen människan kan processa mer än ett litet urval av fakta och hur detta urval görs kan ses som subjektivt. Vi vill veta vad som är rätt och fel, gott och ont, fult eller vackert och så vill vi veta vad vi skall göra och hur vi skall välja. 

Det enda svar vi kan få från vetenskapen på alla dessa frågor är tystnad. Absolut tystnad. Det är intressant att tänka tillbaka på Wittgenstein och den stora roll han sägs ha spelat för vetenskapsfilosofins utveckling. "Om DET vi inte kan tala måste vi tiga" är det mest berömda av alla Wittgensteincitat. Men vad var detta DET som vi enligt Wittgenstein inte kunde tala om? Det finns religiösa mystiker som tolkat Wittgensteins uppmaning till tystnad som en inbjudan till en ordlös, mystik dimension av tillvaron som transcenderar språket. Jag tror inte på den tolkningen då Wittgenstein själv var ganska explicit med vad han menade. Citatet kommer från "Tractatus" som bygger på bildteorin om språket. Bildteorin handlar om att allt vi kan tala om är fakta. Han såg på förhållandet mellan språket och världen som vi ser på förhållandet mellan notskrift och tonerna i en melodi. En not på ett papper som inte förhåller sig till någon ton som vi kan höra blir meningslös. Och tonerna vi kan höra är verkliga därför att vi kan uppfatta dem med våra sinnen. Med andra ord var ord som inte pekade på något vi kan uppfatta med våra sinnen meningslösa. Wittgensteins filosofi, i alla fall den tidiga som läggs ut i Tractatus, visar oss ganska tydligt vad vetenskap är. Man kan säga att Wittgensteins språkfilosofi är en ren vetenskapsfilosofi. Hos W blir språk, filosofi och vetenskap en och samma sak. 

Låt oss ta en mening som klimatkatastrof år 2030. Kan vi uppfatta den med våra sinnen? Nej, såklart inte. Om vi tar ordet katastrof. Vad i verkligheten är det som motsvarar detta ord? Hur ser en katastrof ut? Du kanske svarar att det finns många olika sorters katastrofer. Så kan man tolka det. Men om vi skall se orden som noter som motsvaras av toner vi kan höra så måste det finnas något hos alla katastrofer som är gemensamt. En sorts essens. En substans. En tonalitet ... något sådant. Flummigt. Jag lovar, i Wittgensteins närhet var det bättre att tiga för ord som essens och substans fick W att flyga i taket. Han kunde bli rasande och kasta saker omkring sig. För essenser är metafysiska begrepp. Ingen har någonsin sett en essens. Ingen har sett en substans. Allt vi ser är föremål. Färger. Former osv. Man bör komma ihåg att Wittgensteins filosofi var en del i en våldsam revolt mot Hegel och hans idealism. Denna revolt handlade framför allt om makt. Hegel och hans filosofi hade dominerat de ledande universiteten i tyskland i många år och gjort sitt intåg också i England med F. H. Bradley m.fl. som började dominerad engelska universitet. W och hans samtida, framför allt medlemmarna i Wienkretsen, de logiska positivisterna som Carnap m.fl. var därför allergiska mot metafysik och allt som ens avlägset påminde om metafysik. Det är en möjlig tolkning av deras extrema motstånd mot Hegel och allt han stod för. 

Och vad tar jag med mig av allt detta? Jag har de senaste veckorna gjort en djupdykning i den logiska positivismen. Wittgenstein, som själv inte ville ses som representant för logisk positivism (trots att han passar in som handen i handsken), lyckades visa vad vetenskapen är. Han lyckades inte visa vad verkligheten är eller vad det är att vara människa eller vad språket är. Men han tecknade en tydlig bild av det som än idag är karakteristiskt för det som Greta Thunberg kallar "Science". På äldre dagar förkastade W sin egen bildteori om språket och ersatte den med en ny s.k. "språkspelsfilosofi". 

Följande är vad jag kommit fram till efter att ha studerat W och Wienkretsens medlemmar. Science är stum. Science svarar inte på några av våra frågor. Punkt. 

Det är skrämmande. Jag vet. Men det är också något som kan hjälpa oss att förhålla oss på ett bättre sätt till vad vetenskap är. 

Vetenskapen har ingen röst. Vi kan inte lyssna på den. Däremot kan vi tolka de fakta som vetenskapen producerar. Men bara ett litet urval av den omänskligt stora massa av fakta som vetenskapen till dags dato har producerat. Och i skrivande stund har berget av fakta växt sig ännu större. Det är upp till oss att välja ut och tolka. Det är upp till Greta. Värde uppstår i mötet mellan oss och de vetenskapliga fakta vi valt ut eller fått oss presenterade. Detta värde kan vi tala om. Vi kan tala om Vetenskap också men det är ganska meningslöst. Vetenskap i klimatfrågan är ett oräkneligt antal statistiska modeller av framtida klimatförhållanden. Alla dessa modeller bygger på induktion. Med andra ord är de osäkra. Det finns ingen sanning i någon av dessa modeller. David Hume hade inte blivit imponerad om att fått sätta sig i en tidsmaskin för att besöka 2021. Varken de studier som Greta pekar på eller de som Trump pekar på säger något Sant. Däremot säger de vad som kan vara sannolikt. De bygger alltså på induktion. Precis som alla induktiva modeller kan klimatforskares modeller frias eller fällas genom att lägga till eller ta bort hjälphypoteser. Och vad är det som styr våra val av hjälphypoteser eller så kallade ad hoc hypoteser? Jo, det är våra subjektiva tolkningar och önskningar. Våra rädslor och våra förhoppningar. Det är vi som gör vetenskapen. 

Oj! ...

Jag vet, nu låter jag som en social konstruktivist par excellens. Som en skeptiker som inte tror att det finns några fakta som är oberoende av människan. Och jag hör den stränga tonen i Åsa Wikforss röst när hon föreläser om sin bok "Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender". Jag hör samma patos, samma stränghet i Platons röst när han låter Sokrates platta till Protagoras i dialogen Teaitetos: 

"I denna dialog diskuteras bl.a. Protagoras tes att hur något synes vara är identiskt med hur det är. (Människan är alltings mått). Detta är en formulering av den relativistiska tesen att det inte finns några objektiva sanningar. Teaitetos, en ung man som samtalar med Sokrates framkastar nu Protagoras tes som ett försök till definition av vetande. Sokrates frågar då om alla är överens med Protagoras i denna fråga, och Teaitetos svarar att så inte är fallet, tvärtom, många anser att Protagoras har fel. Men, säger då Sokrates, då måste ju Protagoras medge att han har fel, ty givet hans egen princip har ju de, som säger att han, Protagoras, har fel i denna sak, riktigt vetande. Protagoras kan ju inte gärna hävda att hans egen princip är en absolut sanning som inte beror på någon subjektiv uppfattning. Att alla sanningar är relativa är alltså en självmotsägande ståndpunkt." (Johansson, intro. till vetenskapsteori)

Det är mot bakgrund av detta som man kan förstå Platons pekande på de eviga, oföränderliga och perfekta idéernas värld. Platons avsky för sofister som Protagoras var lika stark som Wittgensteins avsky för metafysiker som Hegel. (även om Wittgensteins lösning var en sorts antites till Platons lösning) Utan något som är objektivt sant, något som inte beror på våra tolkningar, går mänskligheten under. Det var Platons farhåga och jag tycker mig höra samma farhåga i Åsa Wikforss röst när hon pratar om Kunskapen med stort K. Hon kan ju inte gärna göra en "copy paste" på Platons idélära men kanske kommer någon annan att göra det. Att vi människor mår dåligt av att tjafsa om hur det "egentligen" förhåller sig är ju uppenbart. Till slut får kollektivet nog och sluter upp bakom en enad version av verkligheten och för att få lite lugn och ro måste man, för allas bästa, tysta de som fortsätter tjafsa trots att Auktoriteten med stort A REDAN har sagt hur det förhåller sig. Många gånger dessutom. Har herr eller fru bråkmakare inte lärt sig Auktoritetens stora bok utantill? 

Jag tror inte att vi människor i längden orkar leva med ambivalens. Lite kanske vi orkar med, ifall det handlar om vilken färg vi skall ha på kaklet eller om vilket bilmärke vi skall välja. Men när det finns en uppenbar ambivalens i kulturen kring de stora frågorna, då blir vi för oroliga. Jag tror att det är så vi är konstruerade. Vi är sköra varelser vi människor. Både fysiskt och psykiskt. Så när Gud är död då pekar vi på Vetenskapen. Och vem vet om inte Gud är en väldigt bra metafor för att förklara vad vetenskapen faktiskt är. 

Vetenskapens faktabas är större än vi någonsin kan föreställa oss. Den är ett vidunder. Eller en Golem som vetenskapssociologerna Collins och Pinch skriver i sin bok "The Golem - what you should know about science." Omniscient. Vetenskapens vidunder är Allvetande. Dess framgångar beror inte på enskilda individers handlingar. Universalgeniernas tid är sedan länge förbi. Tänk Leonardi Da Vinci och kanske till och med Wolfgang von Goethe. Nu finns det ingen människa som kan överblicka mer än en liten smal del av den specialgren av vetenskapen som hon jobbar inom. Att kunna allt inom ett enda område som t.ex. medicin var kanske möjligt en liten bit in på artonhundra talet. Idag är medicinen indelad i otaliga underdiscipliner och inom varje sådan underdisciplin finns det heller ingen människa som kan överblicka allt. Så var finns all denna kunskap?

När Greta säger "Listen to the Science" har hon ju på sätt och vis rätt. Ingen människa kan komma i närheten av den samlade kunskapen som finns hos vetenskapen. Men var finns vetenskapen? Alltså rent konkret. Det låter som en barnslig fråga men den är viktig för hur vi väljer att förhålla oss till den. Utan en klar uppfattning om var vetenskapen finns blir den lätt till en sorts Gud som finns bortom denna värld, kanske i en platonsk himmel av eviga idéer. 

Vetenskapen finns lagrad som ett ofattbart stort antal artiklar och forskningsrapporter. Dessa rapporter finns dels digitalt lagrade på olika hårddiskar. Också molntjänster finns på jorden ... det där sista sade jag för att påminna mig själv om att vetenskapen inte finns i eller ovan molnen. Det fascinerande med denna monstruösa samling fakta är att lejonparten aldrig blir läst eller citerad. En ytterst liten promille av alla forskare blir citerade av andra forskare inom denna lilla promille. Den stora massan producerar fakta som sjunker ner i det tysta havet av fakta som kallas "Vetenskapen". 

Det är just detta som vi har så svårt att förstå. Vetenskapen har ingen egen önskan om att säga något. Den kan inte ens säga något. Det är vi, du och jag, som kan få den att tala och vi kan bara göra det genom att ställa angelägna frågor till den. Och när vi frågar är det som att stå på en båt och titta ned i havet. Oändligt stort, djupt och tyst. Och vi kan drunkna där. Så vad gör vi? Hur undviker vi att drunkna? Jo, vi tolkar. Vi väljer ut de fakta som kan styrka våra teser.... Vi tar upp en liten hink med fakta. Nä men så får man väl inte göra?

Jo, det är så vi MÅSTE göra. Och det är inget vi någonsin kommer lära oss av att studera den hypotetiskt deduktiva metoden eller Poppers falsifikationism. Det är istället något vi lär oss när vi studerar vetenskapshistorien. Ett av de tydligaste exemplen är Arthur Eddingtons mätningar av ljusets böjning nära solens gravitationsfält vid den stora solförmörkelsen 1919. Resultatet blev en världsnyhet som kablades ut i alla de stora tidningarna. De fetstilade rubrikerna hade olika varianter av budskapet "Einsteins relativitetsteori är nu bevisad bortom alla tvivel och Newtons teori om gravitation och ljusavvikelse är falsifierad en gång för alla." 

Men var det sant? 
Det är en fruktansvärt intressant fråga. Det råder ingen tvekan om att relativitetsteorin kunnat leverera korrekta förutsägelser under många år. Men det är samma sak med Newtons olika teorier. Pratar vi om hur biljardbollar beter sig så kommer vi långt med Newtons teorier. Ingen tvivlar på detta. Men är någonting bevisat?

Det intressanta med Eddingtons mätningar och den rapport han skrev är att den visar HUR vetenskap fungerar i verkligheten och inte hur vetenskapsteoretiker tycker att den BORDE fungera. 

Kortfattat kan man säga att Eddington lyckades få tre olika mätningar av ljusavvikelsen. En av dessa teorier styrkte Newtons teori och INTE Einsteins. De andra två var problematiska på olika sätt och borde heller inte ha tolkats som stöd för Einsteins teori. Men Eddington VALDE ATT TOLKA den teori som styrkte Newton som misslyckad p.g.a. problem med teleskop och speglar. Han redovisa siffrorna men ansåg att de kunde bortses ifrån. De andra försöken som också hade problem med teleskop och speglar valde han att tolka på motsatt sätt. OM utrustningen fungerat hade resultaten entydigt visat att Einsteins teori var bevisad. 

Man kan nu fråga sig hur "Science" lyckats bli så framgångsrik om metoderna och vetenskaparna är så bristfälliga? Jag tror det handlar om den ofattbara mängd mätningar som görs. Det är som att köpa extremt många lotter. Det är faktiskt som att köpa alla lotterna i ett lotteri. Man vinner även om man inte har en aning om vilka enskilda lotter som ger vinst. 

Men också med denna fördjupade förståelse för vad vetenskap är och hur den fungerar i praktiken så kvarstår frågan hur den skall tolkas. Det finns en envis föreställning, som verkar omöjlig att utrota, som handlar om att vi skall komma till en punkt i den vetenskapliga utvecklingen där vi inte längre behöver tolka verkligheten. Jag skall försöka förklara varför det är en illusion. 

Vetenskap handlar om att göra modeller av verkligheten. Att avbilda den. Ju bättre en sådan modell är desto närmare verkligheten kommer vi. Eller närmare sanningen om vi så vill. Så vad händer när vi lyckats göra den perfekta modellen? 
Fundera på det. Jag tänker inte avslöja svaret här. Men när du kommer på svaret kommer du skratta. 


1 kommentar:

  1. Väldigt bra framfört, filosofiskt. En gång i tiden ansågs filosofin vara en del av vetenskapen. T o m SJÄLVA vetenskapen?
    Men sedan hände något, vet inte vad. Nu ligger filosofin i något slags odefinerat töcken mellan vetenskap, religion, andlighet och politik. Det finns en hoper filosofi-grupper på FB, jag är med i en del av dem.
    Annars tror jag Greta helt enkelt menar alarmisterna, därmed som du förmodar – IPCC. Det är ju där hon hämtar allt sitt patos. Märk också att Greta har föregångare. Vi har sett ett par andra unga tjejer innan Greta, som haft i stort sett identiskt budskap. Om de också sa ”listen to the science” kan man ju ta reda på.
    Det du säger om Science – som enbart en gigantisk, stum faktasamling vars storlek övergår allt förstånd, är på pricken. Så är det ju, trots all vidskepelse, kan man kalla det, som råder kring Science. Uppfattningen om Science som en fristående process av ren perfektion, är alltför vanlig, vilket jag berör i mina inlägg. Science är Gud för många. Och även kanske för en kommunistisk/socialistisk elit som vill använda Science för att erhålla – MAKT! De vill gärna applicera det där absoluthets-begreppet på Science.

    SvaraRadera